Atla (och grannen)

I början av sommaren pimpade jag Atla (min cykel). Hon fick en pakethållare (eller heter det brevlåda?). Jag höll på i cirka två timmar med att sätta dit den och min granne satt utanför sin balkong och grillade och sedan kom det grillbesök och de satt och åt gott, medans jag kämpade med min pakethållare. Grannen var nog ganska nyfiken på vad jag egentligen höll på med och han hade nog ganska god lust att fråga och kanske till och med erbjuda sig att hjälpa till. Så där lite lagomt gubbigt. "Ska verkligen lilla du göra sånt där manligt göra?", typ!
Igår när jag skulle till jobbet låg Atla på en annan cykel. Jag tog upp henne och konstaterade att stödet, som har varit lite löst hela sommaren, hade mer eller mindre lossnat. Men inte så mycket att det gick att ta lös, nä, det satt fortfarande kvar med det gick inte att använda. Som tur var råkade jag titta på bakdäcket innan jag sprang upp för att hämta en lämplig insexnyckel, bakdäcket var tomt! Tog med pumpen ner också. Efter en hel del skruv, pump och några svordomar kunde jag cykla iväg.
Imorse när jag kom ut till cykeln...var bakdäcket tomt. Jag sprang upp efter pumpen! Och pumpade. Cirka 200 meter från jobbet inser jag att däcket är tomt igen! Det var alltså inte ett gäng illasinnade barnligister den här gången som hade tömt mitt bakdäck, det var pyspunka! (Förrförra sommaren tror jag att det var så var det illasinnade barnligister som tömde luften i allas däck. Utom mitt framdäck förstås, för det går inte!)
Jag pumpade cykeln tre gånger på väg hem från jobbet och jag gick bitvis. Som tur var var det inte så långt till jobbet idag. Sen gick jag till Dollars-Tore för att se om de hade slang, för de har de haft förut, men självklart inte nu! (Men jag hittade en present till Fluff!) Tog bussen in till stan och köpte slang. Självklart blev jag osäker på vilken sort jag skulle ha men köpte två olika för säkerhets skull. (Är det någon som behöver en 28 tums-slang?)
Väl hemma igen tog jag med däckavtagare och pumpen och gick ner för att byta slang. Vänder på cykeln och börja kämpa med att få upp grejen som gör att jag kan ta av hjulet. (Behöver alltså inga verktyg för att få av det.) Den sitter ganska hårt och jag börjar fundera på om jag har nån slag hävstång med mig, till slut tar jag mitt nyckelband och drar med hjälp av det, och upp den efter lite kämpande. Sen börjar jag ta av hjulet (varför är det alltid bakhjulet det blir punka på?), det är inte det lättaste, med kedjan och allt. DÅ kommer min granne ut!
"Vad gör du?"
"Jag försöker få loss mitt hjul."
"Har du fått punka?"
("Nä, jag tycker bara så mycket om att ta lös det!") "Ja."
"Är det inte ganska besvärligt med alla växlar å så?"
"Nja, det som är bevärligt är kejdan. Men jag har gjort det ganska många gånger."
"Ja, du verkar ju veta vad du gör." och så gick han iväg.

Ja, det verkar som det...