Bockar och gnuer

För en tid sen började jag och en kollega prata om Bockarna Bruse och jag sa att jag har skrivit om den sagan. Två versioner hittade jag på bloggen men den tredje fanns inte där. NU kan jag presentera även den tredje versionen!

Först en repris av de två första...

Och sedan den tredje:

GNUERNA (BRUSE) OCH DE HUNGRIGA KROKODILERNA

Det var en gång ett gäng med gnuer som skulle till andra savannen för att äta sig feta. Men för att ta sig dit var de tvungna att gå över floden med de hemska krokodilerna.
När de första gnuerna kom fram till floden dök krokodilerna upp ur vattnet och frågade:
- Vilka är det som plaskar i vår flod?
- Det är bara vi, de snabbaste gnuerna. Vi ska till den andra savannen och äta oss feta.
Då sa krokodilerna:
- Nu kommer vi och äter upp er!
- Nej, nej! Ät inte upp oss! Efter oss kommer flera andra gnuer som inte orkar springa så fort som vi och de är därför mycket fetare och godare.
Krokodilerna funderade:
- Hm, det låter ju lockande, men vi tror nog att vi äter upp er i alla fall. Vi har inte ätit på ett helt år och vi är så hungriga att vi inte kan låta bli!
Så gjorde de det!
Sedan kom de gnuer som var lite mer långsamma.
Krokodilerna dök upp ur vatten och frågade:
- Vilka är det som plaskar i vår flod?
- Det är bara vi, de långsammare gnuerna. Vi ska till den andra savannen och äta oss feta.
Då sa krokodilerna:
- Nu kommer vi och äter upp er!
- Nej, nej! Ät inte upp oss! Efter oss kommer flera andra gnuer som nästan inte orkar springa alls och de är därför mycket fetare och godare.
Krokodilerna funderade:
- Hm, det låter ju lockande, men vi tror nog att vi äter upp er i alla fall. Vi kan ju äta upp långsammaste gnuerna till efterrätt!
Så gjorde de det!
Sedan kom de gnuer som nästan inte orkade springa alls.
Krokodilerna dök upp ur vatten och frågade:
- Vilka är det som plaskar i vår flod?
- Det är bara vi, de långsammaste gnuerna. Vi ska till den andra savannen och äta oss feta.
Då sa krokodilerna:
- Nu kommer vi och äter upp er!
- Nej, nej. Ät inte upp oss!
- Och varför skulle vi inte det?
- För att ni redan har ätit upp de snabbaste gnuerna och de långsammare gnuerna så nu orkar inte ni äta upp oss! Dessutom har vi har sparat på våra krafter och springer ifrån er!
Så gjorde de det!

(Sensmoralen: Det är inte alltid bäst att komma först! Och: Ät inte för mycket, spara lite plats för efterrätt!)

Bockarna Bruse

Såg precis barnprogrammen (Felix och Fenix) och fick höra slutet på den där sagan om den borttappade vanten som blir till hus för en massa djur. Hunden sa nöff nöff, den var förkyld! Jag fick också höra sagan om Bockarna Bruse. Då började jag fundera. Om jag hade skrivit sagan så skulle den nog ha varit så här:

Det var en gång tre bockar som skulle till sätern för att äta sig feta, för gräset är alltid grönare på andra sidan bron. Först gick den minsta bocken Bruse över bron. Tripp, tripp, lät det. Han var ganska klen och inte ett dugg maskulin, jag tror att han föredrog andra bockar framför getflickorna. (Vad heter en getflicka?) När det elaka, och mycket korkade, Trollet som bodde under bron hörde bockens trippande, hojtade han: "Vem är det som trippar på min bro?"
"Det är bara jag, Lilla bocken Bruse, som ska till sätern för att få lite mer hull på min beniga kropp.”
”Nu kommer jag och äter upp dig!” hojtade Trollet och kröp fram.
”Men hörde du inte vad jag sa?” frågade Lilla bocken Bruse. ”Jag sa att jag hade en benig kropp. Jag har inte mycket kött på mina ben. Min bror däremot, Mellersta bocken Bruse, han har kött på benen!”
”Jaja, jag väntar väl då”, sa Trollet och kröp tillbaka under bron.

Så gick Mellanbocken Bruse över bron, eller han snarare skuttade över bron, Boing, boing. Jag tror att han var lycklig för han hade äntligen hittat en getflicka som tyckte bättre om honom än om hans bockbröder.
”Vem är det som boingar över min bro?” hojtade Trollet.
”Det är bara jag, Mellanbocken Bruse, som ska till Sätern för att försöka äta mig fet. Men jag vet inte hur det ska gå till för jag har ingen aptit sedan jag träffade Gullspira. (Så heter ju getflickorna!) Jag kan inte tänka på annat än henne.”
Nu borde trollet ha varit uppmärksam. Namnet Mellanbocken Bruse tyder ju på att det finns en Stora bocken Bruse. Han kunde ha sparat lite tid men inte det inte.
”Nu kommer jag och äter upp dig!” hojtade Trollet och kröp fram.
”Men hörde du inte vad jag sa?” frågade Mellanbocken Bruse. ”Jag sa att jag inte har haft aptit sedan jag träffade Gullspira. Jag är bara skinn och ben.”
”Men din lillebror sa ju att du var fetare än han.”
”Det är jag men jag är inte fet. Men om du väntar en liten stund så kommer snart vår storebror Stora bocken Bruse. Han är fet!”
”Jaja, jag väntar väl då”, sa Trollet och kröp tillbaka under bron.

Så gick Stora bocken Bruse över bron. Klamp, klamp. Stora bocken Bruse var verkligen maskulin, han överdrev ganska mycket.
"Vem är det som klampar på min bro?"
"Det är bara jag, Stora bocken Bruse, som ska till sätern för att gå ut och äta med min alldeles specielle vän Bocke.” (Bocke är ett smeknamn för Boakim.)
”Nu kommer jag och äter upp dig!” hojtade Trollet och kröp fram.
”Nja det tror jag inte, det har jag inte tid med, jag ska ju ut och äta med Bocke!” sa Stora bocken Bruse och gick iväg.
Snopet stod Trollet kvar, hungrig.

Fast egentligen var inte det där versionen som jag funderade fram efter att ha hört orginalet på TV. Det var den här versionen:

Det var en gång tre bockar som skulle till sätern för att äta sig feta. Först gick den minsta bocken Bruse över bron. Tripp, tripp. När det elaka, och mycket korkade, Trollet som bodde under bron hörde bockens trippande, hojtade han: "Vem är det som trippar på min bro?"
"Det är bara jag, Lilla bocken Bruse, som ska till sätern för att äta mig fet..”
”Nu kommer jag och äter upp dig!” hojtade Trollet och kröp fram.
”Nej, nej?” sa Lilla bocken Bruse. ”Ät inte upp mig, jag är så liten och tanig. Min bror däremot, Mellanbocken Bruse, han är nog mycket godare!”
”Jaja, jag väntar väl då”, sa Trollet och kröp tillbaka under bron.

Så gick Mellanbocken Bruse över bron. Klapp, klapp.
”Vem är det som klappar över min bro?” hojtade Trollet.
”Det är bara jag, Mellanbocken Bruse, som ska till Sätern för att äta mig fet.”
”Nu kommer jag och äter upp dig!” hojtade Trollet och kröp fram.
”Nej, nej” sa Mellanbocken Bruse. ” Ät inte upp mig, jag är inte god. Min bror däremot, Stora bocken Bruse, han är nog mycket godare!”
”Jaja, jag väntar väl då”, sa Trollet och kröp tillbaka under bron.

Så gick Stora bocken Bruse över bron. Klamp, klamp.
"Vem är det som klampar på min bro?"
"Det är bara jag, Stora bocken Bruse, som ska till sätern för att äta mig fet.”
”Nu kommer jag och äter upp dig!” hojtade Trollet och kröp fram.
”Nej, det tycker jag inte att du ska göra. Jag tycker att du ska vänta på att min storebror Jättebocken Bruse kommer. Han behöver egentligen inte gå över till sätern för att äta sig fet för han är redan fet!”
”Jaja, jag väntar väl då”, sa Trollet och kröp tillbaka under bron.

Och så väntade han och väntade och väntade och väntade…

Jag har även ett alternativt slut:

Och så väntade han och väntade och väntade och väntade… Så en dag hörde Trollet hur någon gick över bron. Bonk, bonk.
"Vem är det som bonkar…”, längre hann Trollet inte innan han blev mosad under resterna bron. Den höll nämligen inte för tyngden av elefanten.

Om ni undrar hur bockarna kom tillbaka från sätern så kan jag meddela att de gick över det snälla trollets bro. Ja alla utom Stora bocken Bruse som stannade kvar på sätern tillsammans med Bocke.